Vandring 4 dagar i Jotunheimens nationalpark

Jag har fått frågan förut, men inför den här vandringen känns det som jag fått frågan om varför jag fjällvandrar många fler gånger än tidigare. Ska ge mig på ett försök att förklara varför.

Det blir mycket bilder, hoppas du gillar det!

Dags för invägning, 13.29 kilo. Lättaste ryggsäck någonsin. Kameragrejerna är inte medräknade utan det blir 1,1 kilo till. Eftersom jag ägnade en dag med dagstur på Galdhöpiggen så blev det bara fyra dagar kvar att vandra på. Mindre mat alltså. Ändå så hade jag mat över för en dag till när jag kom tillbaka.

Jag hade inte gått långt förrän första intressanta observation gjordes. Det sprang små fåglar över leden framför mig och sedan snabbt in i snåren där dom blev som osynliga. Sen kom det en större fågel också, då förstod jag genast att det var hönan till de små. Hon sprang också in i snåren men satte upp huvudet och lockade på sina kycklingar.

Mina vandringar är numera välplanerade, men inte i allt. Vilken utrustning som jag använder är noga utvald genom testande på varje fjällvandring. Jag hade bestämt tidigt att det var dags för Jotunheimen i år. Men nationalparken är stor så mer precis vart jag skulle vandra bestämde jag på vägen upp.

Jag kom fram till att det fick bli start på vandringen från Spiterstulen. Och så blev det men min tanke var att gå mot Leirvassbu dag ett, istället blev det en topptur första dagen till Galdhöpiggen. Vandrar man själv, då kan man göra precis vad som än faller en in! Så andra dagen startade vandringen mot Leirvassbu. Här har jag börjat närma mig Kyrkja, nedan för den toppen slog jag läger över natten.

Det klarnade upp och blev en fin kväll. Hängde upp tvätten och lite annat pyssel innan jag tog fram spöet för fiske.
På tidig natt regnade det ordentligt. Hur mysigt som helst att ligga i sovsäcken och höra detta nästan öronbedövande smatter mot tältduken när det öser ner.

Dag 2.

På morgonen hade jag tag i spöet igen. Jag har fiskat tidigare i denna sjö så jag visste att det fanns öring här. Såg att det vakade lite men inget hugg alls.

Denna dag som var en bra dag gick jag vidare mot Leirvassbu. Utmed en av sjöarna mötte jag en annan vandrare med spöet framme. Eftersom det då fanns ett givet samtalsämne så språkade vi en stund. Han sa att han var 80 år nu så han kunde inte gå så fort längre. Alltså norrmän, de är i fjällen oavsett ålder!

På en sluttning får jag se renar på långt håll. Hade nog passerat dem innan de gick ut på snön, men är det barmark och på avstånd är renarna svåra att upptäcka.

Passerade sedan Leirvassbu och gick västerut mot Skogadalsböen.

Dags att fixa mat på gasköket. Det var faktiskt inget super bra kök kunde jag konstatera. Vid vind tog det långt tid innan det blev färdigt. Märkte att vindskyddet inte klarade kravet i fjällmiljö. Det krävs ett vindskydd som går runt om hela köket. Får jag inte till det bra till nästa vandring så tar jag med spritköket igen.

Slog läger vid en annan sjö. Senare på kvällen kom det några fiskare dit. Jag pratade med två av dem, nä de hade inget fått. Det är för stilla på vattnet sa de. När det är mer vind så ser fisken inte alls så bra och är lättare att få till hugg. Det stämde nog för jag fick inget heller.

Hittade en del pinnar som jag samlade ihop och tände en eld så det kunde bli lite extra mys till kvällsteet.

Eld och vatten är rogivande. Jag eldade upp alla pinnar jag hittat medan kvällen gick.

Det blev dags att krypa i sovsäck.

Dag 3.

Nästa dag var också en bra dag! Planen för dagen var att gå upp till en glaciär och kolla lite.

På väg dit förstod jag att det kommer att bli hett om öronen, och resten av kroppen. Solen låg på hårt.

Har fått frågan om det inte är farligt att vandra i fjällen? Ja, de skulle ju vara då att det är så bedårande vackert så man kan ramla baklänges!

Det var några höjdmeter att ta på väg till glaciären, dessutom var det väl varmt denna dag. Man kan tänka att när man går över snö så skulle man känna svalka, men det är ingen märkbar skillnad mer än att solen tar ännu mer. Jag smörjde in mig ordentligt med hög solskyddsfaktor.

Nästan framme vid glaciären var det bara sten, och de här blommorna i kontrast till det.

Väl framme var det inte riktigt som jag tänkt mig. Glaciären var till största del täckt av snö, det var bara en avlång fläck som syntes av den.

När jag kom tillbaka till tältet som jag lämnat för att inte bära så tungt upp till glaciären, sprang det förbi ett gäng med renar.

Låg bakom en sten och tog en massa renbilder. När de förflyttar sig går de sällan utan det är mest spring.

Jag vände tillbaka och det blev samma väg som dit denna gång. I bakgrunden ser man Kyrkja toppen igen från ett annat håll.

Kollar alltid om det vakar när jag går förbi en sjö. Även om jag inte har tänkt fiska denna gång så vet man aldrig om man har vägarna förbi någon annan gång.

Slog läger på samma ställe som första natten.
Jag hade inte fått någon fisk än så nu var sista chansen. Det blåste en del nu så det var små vågor på vattnet. Det var för stilla sa de norska fiskarna vid förra fiskeförsöket. Nu måste förutsättningarna vara betydligt bättre! Och efter fem tio minuter fick jag hugg, en öring naturligtvis. Den tog på myran-draget som ligger på stenen bredvid.

Efter fem tio minuter fick jag nästa, lika stor 38 cm lång. Den hade jag gärna släppt tillbaka men var krokad långt in i munnen och gick inte få loss utan ingrepp.

Har ett minne av att jag sett en bild i någon reklamfolder där man halstrade öring över öppen eld. Hade återigen hittat en massa pinnar att elda med så jag fick idén att testa detta. Tog ur fisken och satte den på en pinne lutad över elden.
Man lär så länge man lever, nä det gick inte alls bra.